Genom att utföra mentaltester på hundar tänker man sig att man kan kartlägga hundarnas personlighetsdrag och eftersom dessa i någon utsträckning är ärftliga skulle testresultaten därmed kunna användas i avel, för att få fram hundar med önskvärda personligheter. Allt det här är en gammal tradition i Sverige som brukar betecknas mentalitet.
SKK och SBK lägger stor vikt vid just mentalitet och målsättningen är att få fram sunda hundar, både fysiskt och mentalt. Men fungerar det här verkligen i praktiken? Har de verkligen stöd av vetenskapen i den här verksamheten?
Det är sedan länge fastställt att personligheten hos hundar har en ärftlig komponent. Det är också välkänt att hundar är extremt anpassningsbara och att miljön, i betydelsen allt hunden just nu upplever i sin vardag och allt den tidigare upplevt, har ett stort inflytande på hundars beteende, det vill säga hur personligheten tar sig uttryck. Det går inte att på ett enkelt sätt separera arv och miljö. De båda hänger alltid ihop.
SKK har i sin iver över tanken på att kunna kartlägga hundars personlighet tagit fram en lång lista olika personlighetsdrag, såsom skärpa, dådkraft, kamplust och så vidare, vilken man tänker sig att mentaltesterna ska grunda sig på. Problemet är att när man undersöker vilka egenskaper man faktiskt mäter, så stämmer de dåligt överens med denna lista. I själva verket är det i huvudsak hundens stresstolerans man mäter med sina tester och denna påverkas av både arv och miljö.
Jag brukar nämna, som en felfaktor när det gäller mentaltest, att det finns personer som tränar sina hundar för att få bättre resultat på testerna. Detta brukar mötas med en suck och en uppgiven kommentar om att ”det är ju fusk” eller att ”då får man ju inget tillförlitligt resultat”. Men om man tänker närmare på det här, så betyder ju det faktum att man kan träna sin hund för att få bättre resultat, egentligen att testerna inte alls mäter det de påstår sig mäta: dvs. fasta, nedärvda egenskaper i personligheten. Egentligen mäter man i stort sett bara hur hunden mår och vad den kan just nu.
För att kunna använda resultaten på dessa tester till någon form av forskning, så behövs det tester av hundratals individer, eftersom det finns så många felfaktorer som kan spela in: hanhundar som känt doften av en löptik, att testet görs en regnig dag, att hunden rest långt för att komma till testet, att testledaren eller figuranterna varit på dåligt humör, att hunden blivit skrämd av något innan testet osv. Först när en tillräckligt stor mängd tester genomförts kan man utläsa någon form av statistiskt säkerställd information. Att studera resultatet av en enstaka individ säger med andra ord i stort sett ingenting.
Ändå finns det gott om människor inom hundaveln som tittar sig blinda på de resulterande spindeldiagrammen för att hitta hundar med ”rätt” egenskaper och det finns även exempel på hundägare som avlivat sina hundar på grund av ett ”dåligt” testresultat.
När resultaten på mentaltester undersökts närmare visar det sig att hundar med ”bra” resultat i själva verket kan uppvisa allvarliga problembeteenden i vardagen och att det finns hundar med ”dåligt” resultat som inte har några problem alls i sin hemmiljö. För att krångla till det ytterligare så är det förstås så att ”bra” personlighetsdrag är ytterst subjektivt och föränderligt, där en hund med vissa egenskaper kan vara helt suverän som tjänstehund medan samma egenskaper kanske är mindre önskvärda hos en familjehund och där det går trender i vilka egenskaper man uppskattar, precis som när det gäller det fysiska utseendet, med sluttande rygg hos utställningsschäfer som ett väldigt tydligt exempel.
Att genomföra ett MH, MT eller BPH med sin hund är med andra ord egentligen ganska meningslöst. Lägg därtill det faktum att det finns hundar som blivit traumatiserade av testerna, exempelvis skottestet, där hundar på grund av det utvecklat skotträdsla och andra problembeteenden, så kan man fråga sig om det ens är etiskt försvarbart att syssla med det här.
Dessvärre är den här verksamheten en väldigt väl etablerad tradition och har dessutom fått en olycklig spridning in i polisväsendet. I och med en ny lag från 2010, som ger polisen närmast fullkomlig makt över våra hundar har detta lett till allvarliga och djupt oetiska konsekvenser. Skulle en hund bedömas vara en potentiell säkerhetsrisk av en anmälare kan polisen beslagta hunden för att därefter utföra ett mentaltest på den. Eftersom hundar som hamnar i denna situation oftast är rejält skärrade redan, så blir resultatet på testet vanligtvis negativt och leder till att hunden avlivas. Allt det här kan ske utan att hundägaren fått en chans att uttala sig. Polisen är åklagare, domare och bödel. Detta till trots att forskningen sedan länge konstaterat att mentaltester inte är tillförlitliga vid bedömandet av en individuell hunds mentala egenskaper. Se bland annat forskning utförd av den kände svenske hundpsykologen Anders Hallgren.
Man skulle önska att såväl våra hundföreningar som våra myndigheter, som på något vis har hand om hundar, såg till att uppdatera sin syn på hundar till något som stämmer bättre överens med vad aktuell vetenskap säger. Just nu styrs de snarast av en religion som kallas ”mentalitet”.