Påståenden om att en hund har en viss rang hör man fortfarande ganska ofta, men visste du att de är rent nonsens?
Idén om rang hos hundar kommer från missförstånd och felaktiga slutledningar kring hur hundar fungerar. Till att börja med handlar det om att forskningen kring vargar, ledd av forskare som Konrad Lorenz och David Mech, upptäckte att en vargflock bestod av en ledarvarg, som man kallade ”alfavargen” och dess undersåtar, där rollen som ledare togs med våld. Utifrån denna observation räknade sedan hundtränare ut att, eftersom hunden är en ättling till vargen, så borde det fungera likadant för hundar. Därtill lades antagandet att människor och hundar, som lever tillsammans, bildar en flock, där människan har möjlighet att, återigen med våld, ta rollen som ledare eller ”alfavarg”.
På 80- och 90-talet fortskred forskningen kring vargar, som dittills mer eller mindre uteslutande skett genom observation av vargar i fångenskap, genom att man faktiskt började studera vargar i det vilda. Där fann man något helt annat än det man sett tidigare. Vargflocken bestod i själva verket av en mamma- och pappa-varg som ledde sina avkommor, främst genom att dessa, utan någon form av våldsam kamp, valde att se upp till föräldraparet. Det visade sig att just fångenskapen varit det som framkallat kampen om rollen som ledarvarg och att det inte alls var något naturligt tillstånd. David Mech, som myntat begreppet ”alfavarg” gick rentav ut till allmänheten och dementerade detta och påpekade att han hade haft fel.
Att hundar skulle fungera precis som sina förfäder vargarna är också en felaktig slutsats, eftersom dagens hundar har utvecklats i tio tusentals år i en egen riktning och är ett helt annat djur än vargarna. Studier på vilda hundar har visat en helt annan struktur i deras förhållande till varandra än hos vilda vargflockar.
Att det dessutom skulle vara så att människan kan ses som en del i en flock av hundar och bli ledare över denna är inte heller något som har stöd i forskningen.
Forskning på just hundar, snarare än deras förfäder vargarna, har inte visat några som helst tecken på att hundar har förmågan att uppfatta något slags bestående hierarki inom en flock. Deras hjärnor är helt enkelt inte tillräckligt utvecklade för att kunna ta till sig sådana, typiskt mänskliga begrepp.
Våld och dominans förekommer absolut mellan hundar, men endast i en given situation och då vanligtvis kopplat till någon form av resurs. En hund som är väldigt förtjust i en viss pinne, kan försvara denna med sitt liv mot andra konkurrerande hundar, helt oavsett sin egen relativa storlek eller styrka jämfört med de andra, men när pinnen tas bort ur ekvationen, så är de inblandade hundarna vänner igen och uppvisar inga tecken på att någon av dem skulle ses som högre i rang, eller mer viktig än de andra.
Hundar lever i nuet och har inget intresse av intriger eller planer på att ”ta över”. Om vi människor inbillar oss något sådant så blir oftast förhållandet till hunden lidande, ibland så allvarligt att det totalt havererar. Istället behöver vi se oss själva mer som föräldrar som kärleksfullt och respektfullt leder våra husdjur på rätt väg i vårt komplicerade, svårnavigerade mänskliga samhälle.